Madriddeklarationen

Världspsykiatriska föreningen, augusti 1996.

Hawaiideklarationen, som anger den psykiatriska verksamhetens etiska riktlinjer, godkändes av Världspsykiatriska föreningen 1977. Deklarationen uppdaterades i Wien 1983. För att bättre motsvara ändrade attityder och den medicinska utvecklingen inom psykiatrin har Världspsykiatriska föreningen ännu en gång granskat och reviderat några av dessa etiska normer.

Medicin är såväl läkekonst som vetenskap. Dynamiken i denna kombination speglas tydligt i psykiatrin, den gren av medicinen som speciellt ägnar sig åt vård av och omsorg om de sjuka som drabbas av psykiska störningar och handikapp. Även om det finns kulturella, sociala och nationella skillnader inom och mellan länder, är kravet på etiskt försvarbart handlande och fortlöpande översyn av etiska riktlinjer universellt.

Som tillhörande den medicinska professionen, måste psykiatern beakta såväl läkaryrkets etiska implikationer som de särskilda etiska krav den egna specialiteten ställer. Som samhällsmedborgare, måste psykiatern verka för vård på lika villkor för de psykiskt sjuka, och för allmän jämlikhet och social rättvisa.

Etiskt försvarbart handlande bygger såväl på den enskilde psykiaterns ansvarskänsla för patienten som hans eller hennes bedömning av vilka åtgärder som är korrekta och ändamålsenliga. Sociala normer och annan påverkan, såsom yrkesetiska koder, etikstudier eller rättsregler, medför inte av sig självt etiskt försvarbar medicinsk praxis.

En psykiater betraktar alltid de ramar som sätts av patient-psykiaterrelationen, och i sin verksamhet låter han eller hon sig först och främst vägledas av respekt för patienterna och omtanke om deras välbefinnande och integritet. Det är i denna anda som Världspsykiatriska föreningen antog följande riktlinjer som etiskt vägledande för psykiater över hela världen:

1. Psykiatri, som medicinsk specialitet, syftar till att ge den bästa möjliga behandling för psykiska störningar; att rehabilitera dem som lider av psykiska sjukdomar samt att främja psykisk hälsa. Psykiater ger sina patienter bästa tillgängliga behandling med beaktande av vetenskaplig kunskap och etiska principer. Psykiater skall utveckla behandlingsmetoder som så litet som möjligt begränsar patienternas frihet och söka råd inom områden av sin verksamhet där de inte själva är experter. Samtidigt skall psykiatrerna vara uppmärksamma på och angelägna om att fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser är rättvisa.

2. Psykiatern är skyldig att vara förtrogen med den vetenskapliga utvecklingen inom specialiteten och att förmedla aktuell kunskap till andra. Forskningskompetenta psykiater skall sträva efter att flytta fram psykiatrins vetenskapliga positioner.

3. Det är patientens rätt att få medverka i behandlingsarbetet. Patient-läkarrelationen måste grundas på ömsesidig tillit och respekt så att patienten ges möjlighet att fatta frivilliga och informerade beslut. Psykiatern är skyldig att förse sin patient med relevant information så att han eller hon kan fatta rationella beslut i enlighet med sina personliga värderingar och preferenser.

4. När patienten är inkompetent och/eller saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande, skall psykiatern rådgöra med familjen och, om så är lämpligt, söka rättslig hjälp, så att patientens värdighet och legala rättigheter respekteras. Ingen behandling får ske mot patientens vilja, med mindre att utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara. Behandlingen måste alltid vara i patientens bästa intresse.

5. När en psykiater på särskild begäran undersöker en person, skall denne först underrättas om undersökningens syfte, hur resultatet skall användas samt möjliga återverkningar. Detta är särskilt viktigt när undersökningen görs för tredje part.

6. Information som erhålls i behandlingsarbetet är konfidentiell och får endast och uteslutande användas för att främja patientens psykiska hälsa. Psykiatern får ej nyttja sådan information för att vinna personliga, ekonomiska eller akademiska fördelar. Konfidentialitetsbrott är endast försvarbart när allvarlig fysisk eller psykisk skada för patienten eller tredje part kan bli följden om konfidentialiteten bevarades. Under sådana omständigheter skall psykiatern, när detta är möjligt, först underrätta patienten om vilka åtgärder som vidtas.

7. Forskning som inte sker i enlighet med vetenskapens kvalitetskrav är oetisk. Forsknings-verksamhet skall ha godkänts av en särskilt utsedd etisk kommitté. Psykiater skall följa nationella och internationella regler för genomförande av forskning och den får endast bedrivas av vetenskapligt kvalificerade personer. Eftersom psykiatriska patienter är särskilt sårbara, måste i detta sammanhang extra försiktighet iakttas för att säkerställa deras autonomi och skydda deras psykiska och fysiska integritet. Etiska normer skall också beaktas vid val av undersöknings-population. Detta gäller även för epidemiologiska och sociologiska studier samt samarbetsprojekt som involverar andra discipliner eller flera undersökningscentra.

Godkänd av Generalförsamlingen 25 augusti 1996.

Madriddeklarationen:
Riktlinjer beträffande särskilda förhållanden.

Världspsykiatriska föreningens etiska kommitté erkänner behovet av att utarbeta särskilda riktlinjer rörande ett antal speciella förhållanden. Fem sådana riktlinjer redovisas här nedan. Kommittén kommer i framtiden att ägna sig åt andra kritiska frågor såsom psykoterapins etik, nya behandlingsmetoder, förhållandet till läkemedelsindustrin, könsbyte samt den ekonomiska ersättningens etik.

Dödshjälp: En läkares skyldighet är först och främst att befordra hälsa, minska lidande och skydda liv. Psykiatern har bland sina patienter svårt mentalt handikappade som är oförmögna att komma fram till informerade beslut. Detta kräver särskild försiktighet med åtgärder som kan medföra döden för de som till följd av sitt handikapp inte kan skydda sig själva. Psykiatern måste vara medveten om att psykisk sjukdom, såsom depression, kan förvränga patientens verklighetsuppfattning. I sådana situationer är det psykiaterns uppgift att behandla sjukdomen.

2. Tortyr: En psykiater skall inte delta i någon aktivitet som innebär psykisk eller fysisk tortyr, inte ens om myndigheter försöker tvinga honom eller henne att medverka.

3. Dödsstraff: En psykiater får under inga omständigheter medverka vid lagligt beslutade avrättningar, inklusive bedömningen av kompetens inför avrättning.

4. Val av kön: En psykiater får under inga omständigheter medverka vid beslut om att avbryta havandeskap med avsikt att välja kön.

5. Organtransplantation: En psykiaters uppgift är att klargöra frågor som omger organdonation och att hjälpa till med religiösa, kulturella, sociala och familjefrågor för att tillförsäkra att alla berörda kan fatta informerade och väl avvägda beslut. Psykiatern får varken agera som patientens beslutsfattare eller använda sin psykoterapeutiska färdighet att påverka en patients beslut i dessa frågor. Psykiatern skall eftersträva att skydda sina patienter och hjälpa dem att i största möjliga utsträckning själva fatta beslut i situationer som rör organtransplantation.

Godkänd av Generalförsamlingen 25 augusti 1996.