Hawaiideklarationen II (1983)

Alltsedan kulturens upprinnelse har etiken varit en väsentlig del av läkekonsten. Det är World Psychiatric Associations uppfattning att en hög etisk standard är särskilt viktig för dem som ägnar sig åt vetenskap och praktik inom psykiatrin som medicinsk specialitet, på grund av motstridiga hänsynstaganden och förväntningar hos såväl patienter som läkare i det nutida samhället och på grund av terapeut-patientförhållandets ömtåliga natur. Föreliggande riktlinjer har utformats i avsikt att befordra en nära anslutning till denna höga standard, och för att förebygga missbruk av psykiatriska begrepp, kunskap och teknologi.

Eftersom psykiatern är medborgare i ett samhälle likaväl som utövare av medicinsk verksamhet, måste han eller hon beakta såväl de särskilda etiska problemen inom psykiatrin som de etiska krav som gäller alla läkare, och även det samhällsansvar som ligger på alla människor.

Även om etiskt handlande grundar sig på den enskilde psykiaterns samvete och egna omdöme, behövs skriftliga riktlinjer för att klargöra yrkets etiska frågor.

Därför har World Psychiatric Associations generalförsamling antagit dessa etiska riktlinjer för psykiatrer, i medvetande om de stora skillnaderna mellan världens olika länder i kulturell bakgrund, i lagstiftning och i sociala och ekonomiska villkor. Det måste betonas att World Psychiatric Association uppfattar dessa riktlinjer som minimikrav för psykiateryrkets etiska standard.

1. Psykiatrin syftar till att behandla psykisk sjukdom och befordra psykisk hälsa. Efter bästa förmåga och i överensstämmelse med vedertagna vetenskapliga insikter och etiska principer skall psykiatern tjäna patientens sanna intressen och dessutom ta hänsyn till allmännyttan och verka för en rättvis fördelning av hälsovårdsresurserna. För att nå dessa mål krävs ständig forskning och fortlöpande undervisning av hälso- och sjukvårdspersonal, patienter och allmänhet.

2. Envar psykiater skall erbjuda sin patient den så vitt han vet bästa tillgängliga behandlingen, och om den accepteras, måste han behandla patienten med den omsorg och respekt som tillkommer alla människor i kraft av deras mänskliga värdighet. När psykiatern ansvarar för behandling som ges av andra, är han skyldig att ge dem kompetent handledning och undervisning. Närhelst behov uppstår, eller när en patient framställer en rimlig begäran därom, skall psykiatern söka hjälp av annan kollega.

3. Psykiatern eftersträvar en terapeutisk relation som grundar sig på en ömsesidig överenskommelse. När den är som bäst, förutsätter den förtroende, sekretess, samarbete och ömsesidigt ansvar. Med vissa patienter är det inte möjligt att upprätta en sådan relation. I sådana fall skall kontakt upprättas med en släkting eller någon annan patienten närstående person. Om och när en relation upprättas för andra ändamål än terapeutiska, såsom vid rättspsykiatrisk undersökning, måste dess natur ingående förklaras för den det gäller.

4. Psykiatern skall informera patienten om tillståndets art och behandlingsåtgärderna, inklusive tänkbara alternativ, och om det sannolika utfallet. Informationen måste ges på ett hänsynsfullt sätt, och patienten måste ges tillfälle att välja mellan de lämpliga metoder som är tillgängliga.

5. Ingen åtgärd får vidtagas och ingen behandling får ges mot eller oberoende av en patients egen vilja, såvida inte patienten på grund av psykisk sjukdom är ur stånd att avgöra sitt eget bästa, och sannolika skäl talar för att patienten eller någon annan kommer att åsamkas allvarligt men om behandling uteblir.

6. Så snart förutsättningar för tvångsbehandling ej längre föreligger, skall psykiatern häva tvånget i behandlingen och om fortsatt behandling är nödvändig skall han förvissa sig om patientens frivilliga medgivande. Psykiatern skall informera patienten och/eller hans eller hennes släktingar eller andra anhöriga om hur tvångsomhändertagandet kan överklagas, liksom om hur andra klagomål som hänför sig till hans eller hennes välbefinnande kan framföras.

7. Psykiatern får aldrig använda sina professionella möjligheter för att kränka någon individs eller någon grupps värdighet eller mänskliga rättigheter, och bör aldrig låta ovidkommande personliga önskemål, fördomar eller övertygelser störa behandlingen. Psykiatern får under inga omständigheter använda sitt yrkes metoder när frånvaron av psykisk sjukdom väl har fastställts. Om en patient eller någon annan kräver handlingar som strider mot vetenskaplig kunskap eller etiska principer måste psykiatern vägra att samarbeta.

8. Vadhelst patienten anförtrott psykiatern, eller vad denne iakttagit vid undersökning eller behandling måste hållas hemligt om inte patienten löser psykiatern från tystnadsplikten, eller då ett avslöjande är nödvändigt för att förebygga allvarlig skada på patienten eller någon annan. I sådana fall skall emellertid patienten underrättas om att sekretessen har brutits.

9. För att öka och sprida psykiatriska kunskaper och färdigheter krävs patienternas medverkan. Informerat medgivande måste emellertid inhämtas innan en patient visas för en undervisningsgrupp, och om möjligt också när en fallbeskrivning frisläpps för vetenskaplig publikation, varvid alla rimliga ansträngningar måste göras för att bevara patientens värdighet och anonymitet och skydda hans personliga rykte. Patientens deltagande måste vara frivilligt, efter det full information har givits beträffande syfte, procedurer, risker och obehag i ett forskningsprojekt, och en rimlig relation måste alltid föreligga mellan beräknade risker och obehag och undersökningens nytta. I klinisk forskning måste varje försöksperson bibehålla och kunna utöva alla sina rättigheter som patient. För barn och andra patienter som inte själva kan ge informerat samtycke, skall medgivande inhämtas av patientens närmaste anhörig. Envar patient eller försöksperson i ett forskningsprojekt är fri att avbryta varje frivillig behandling liksom deltagande i varje undervisnings- eller forskningsprogram. Detta avbrytande får lika litet som någon annan vägran att delta i ett program påverka psykiaterns ansträngningar att hjälpa patienten eller försökspersonen.

10. Psykiatern bör avbryta alla behandlings-, undervisnings- och forskningsprogram som kan tänkas utvecklas i strid med grundsatserna i denna deklaration.

In Engelska:

Ever since the dawn of culture, ethics has been an essential part of the healing art. It is the view of the World Psychiatric Association that due to conflicting loyalties and expectations of both physicians and patients in contemporary society and the delicate nature of the therapist-patient relationship, high ethical standards are especially important for those individuals involved in the science and practice of psychiatry as a medical specialty. These guidelines have been delineated in order to promote close adherence to those standards and to prevent misuse of psychiatric concepts, knowledge and technology.

Since the psychiatrist is a member of society as well as a practitioner of medicine, he or she must consider the ethical implications specific to psychiatry as well as the ethical demands on all physicians and the societal responsibility of every man and woman.

Even though ethical behavior is based on the individual psychiatrist´s conscience and personal judgement, written guidelines are needed to clarify the profession´s ethical implications.

Therefore, the General Assembly of the World Psychiatric Association has approved these ethical guidelines for psychiatrists, having in mind the great differences in cultural backgrounds, and in legal, social and economic conditions which exist in the various countries of the world. It should be understood that the World Psychiatric Association views these guidelines to be minimal requirements for ethical standards of the psychiatric profession.

1.The aim of psychiatry is to treat mental illness and to promote mental health. To the best of his or her ability, consistent with accepted scientific knowledge and ethical principles, the psychiatrist shall serve the best interests of the patient and be also concerned for the common good and a just allocation of health resources. To fulfill these aims requires continuous research and continual education of health care personnel, patients and the public.

2. Every psychiatrist should offer to the patient the best available therapy to his knowledge and if accepted must treat him or her with the solicitude and respect due to the dignity of all human beings. When the psychiatrist is responsible for treatment given by others he owes them competent supervision and education. Whenever there is a need, or whenever a reasonable request is forthcoming from the patient, the psychiatrist should seek the help of another colleague.

3. The psychiatrist aspires for a therapeutic relationship that is founded on mutual agreement. At its optimum it requires trust, confidentiality, cooperation and mutual responsibility. Such a relationship may not be possible to establish with some patients. In that case, contact should be established with a relative or other person close to the patient. If and when a relationship is established for purposes other than therapeutic, such as in forensic psychiatry, its nature must be thoroughly explained to the person concerned.

4. The psychiatrist should inform the patient of the nature of the condition, therapeutic procedures, including possible alternatives, and of the possible outcome. This information must be offered in a considerate way and the patient must be given the opportunity to choose between appropriate and available methods.

5. No procedure shall be performed nor treatment given against or independent of a patient´s own will, unless because of mental illness, the patient cannot form a judgement as to what is in his or her own best interest and without which treatment serious impairment is likely to occur to the patient or others.

6. As soon as the conditions for compulsory treatment no longer apply, the psychiatrist should release the patient from the compulsory nature of the treatment and if further therapy is necessary should obtain voluntary consent. The psychiatrist should inform the patient and/or relatives or meaningful others, of the existence of mechanisms of appeal for the detention and for any other complaints related to his or her wellbeing.

7.The psychiatrist must never use his professional possibilities to violate the dignity of human rights of any individual or group and should never let inappropriate personal desires, feelings, prejudices or beliefs interfere with the treatment. The psychiatrist must on no account utilize the tools of his profession once the absence of psychiatric illness has been established. If a patient or some third party demands actions contrary to scientific knowledge or ethical principles, the psychiatrist must refuse to cooperate.

8. Whatever the psychiatrist has been told by the patient, or has noted during examination or treatment, must be kept confidential unless the patient relieves the psychiatrist from his obligation, or to prevent serious harm to self or others makes disclosure necessary. In these cases however, the patient should be informed of the breach of confidentiality.

9. To increase and propagate psychiatric knowledge and skill requires participation of the patients. Informed consent must, however, be obtained before presenting a patient to a class and, if possible, also when a case-history is released for scientific publication, whereby all reasonable measures must be taken to preserve the dignity and anonymity of the patient and to safeguard the personal reputation of the subject. The patient´s participation must be voluntary, after full information has been given of the aim, procedures, risks and inconveniences of a research project and there must always be a reasonable relationship between calculated risks or inconveniences and the benefit of the study. In clinical research every subject must retain and exert all his rights as a patient. For children and other patients who cannot themselves give informed consent, this should be obtained from the legal next-of-kin. Every patient or research subject is free to withdraw for any reason at any time from any voluntary treatment and from any teaching or research program in which he or she participates. This withdrawal, as well as any refusal to enter a program, must never influence the psychiatrist´s efforts to help the patient or subject.

10. The psychiatrist should stop all therapeutic, teaching or research programs that may evolve contrary to the principles of this Declaration.